Q84 och behandlingen idag, vecka 116 av 130

Louise är inne i vecka 116 av det totalt 130 veckor långa behandlingsprotokollet. Det är nästan så att jag får nypa mig i armen! Är det verkligen möjligt att vi tagit oss så här långt? Är det verkligen sant? Livet kommer förmodligen aldrig någonsin att bli som det var innan barncancer, men nu såhär i slutfasen så spelar det inte längre någon roll. Ingenting blir sig likt igen, men frågan är om det verkligen spelar så stor roll bara vi kan få lägga det här bakom oss och får vara tillsammans hela familjen utan att behöva leva mitt i den här mardrömmen.
 
Idag har vi varit på Q84 för den näst sista sövningen med lumbalpunktion och metotrexate i ryggen. Näst sista! Det var också den allra sista sövningen på gamla ALB. Nästa sövning blir med största sannolikhet på Nya Karolinska. Det känns väldigt märkligt måste jag säga. Vemodigt vet jag inte riktigt om det är rätt ord, men det är så känsloladdat att vara på Q84 med dofterna, ljuden och alla minnen. Nu är det snart slut och det är ett tungt kapitel som avslutas där.
 
Louise hade det lite kämpigt i morse. Hon var trött och ledsen när vi väckte henne här hemma på morgonen, fick ingen frukost eftersom hon var tvungen att vara fastande inför narkosen, mådde fruktansvärt dåligt i bilen på väg till ALB och kräktes upp det lilla hon hade i magen. Trots det var hon vid gott mod när vi kom fram till sjukhuset och inte alls bekymrad över att behöva åka upp till Q84. En väldigt lugn och trygg tjej. Ledsen men inga väldiga protester när vi behövde sätta nålen utan det räckte med att bara jag höll i och en sjuksyster kunde sätta i portnålen. Riktigt tråkigt att behöva vänta och inte få äta eller dricka, men trots det inget gnäll.
 
Hon är fantastisk och hon upphör aldrig att imponera.
 
 
 
 
Tråkigt.
 
Jättetråkigt!
 
Galet tråkigt! ;-)
 
Jag får hålla i henne när hon sövs, men sedan måste jag gå ut när hon gör lumbalpunktion och får medicin. Idag kändes det ok att lämna henne ensam därinne, insomningen gick bra och Louise kändes lugn och trygg. Annars brukar jag oftast inte kunna hålla mig från att gråta när jag släpper hennes livlösa kropp på britsen kliver ut ur rummet. Men idag kändes det ok, även om det inte är särskilt roligt och helt emot vad föräldrainstinkten säger.
 
Efter narkos och sover gott. Lite trött och hängig när hon vaknade men inte ledsen.
 
Färdigt och redo att åka hem! ♥