Kortslutning

Fy sjutton vilka dagar. Den här omgången Vincristin och Dexametason liknar den förra, med några bra dagar och sedan några helt överjävliga. Enda skillnaden är att den här omgången har jag varit själv med två barn. Pappa J är iväg för att reda ut allt kring sitt flygplan som fortfarande står kvar i Litauen efter den olycka jag skrev om tidigare. Han skulle inte varit borta så länge, åkte i onsdags och skulle varit hemma i fredags men det ena har lett till det andra och han är alltså inte hemma än (söndag).

Jag är så trött. 

Louise har varit ömsom arg, ledsen, förtvivlad, orolig och hysteriskt gnällig, och så plötsligt ok och ganska glad några minuter. Det är en riktig jäkla berg-och-dalbana och jag tror ingen som inte upplevt det verkligen kan förstå hur påfrestande det är. Jag har maxat klonidin nattetid för att jag och Wille skulle få sova, men hon vrider, vänder och skriker i alla fall. 


Några fina stunder har vi ändå haft. Barnens lillkusin fyllde 2 år i torsdags och vi fick besök en stund av min svägerska med man och deras nyblivna 2-åring. Vi har ätit tårta och sjungit och barnen har lekt. Jätteskönt med lite sällskap ett litet tag mitt i all röra.








Nu ska jag bara överleva mentalt tills att J kommer hem. Ingen aning när det blir, men förhoppningsvis blir det lite lättare nu när Louise är färdig med kortisonet för den här gången.