Ett år

 
Ett år sedan den här bilden togs. Utan sond, med runda kinder, långa ögonfransar och en massa mjukt hår på huvudet. Bilden känns som från ett annat liv. 

Ibland känns det som att jag borde vara så förbaskat tacksam, tacksam för att hon fortfarande är i livet. Men någonstans långt inom mig gnager det ändå av illska, sorg och förtvivlan över allt hon tvingats gå igenom i sitt 1,5-åriga liv. Allt vi missat, och att det blev så här. 

Försöker se det ljusa. Alla de goda människor vi fått möta genom detta. Att vi, jag min man och barnen, faktiskt får mer tid tillsammans än de flesta andra familjer. Det hjälper ibland att tänka så, att försöka vända det onda till något gott. Men... så ser jag på min dotter och undrar vem i helskotta jag försöker lura. För nej, i barncancerns värld finns det bannemej inget gott.