Lördag



Det där med att leva som vanligt... Vi försöker, men det är banne mig inte lätt. Louise värden är en aning bättre, de neutrofila ligger på 0,6, HB kring 90 och trombocyterna hade stuckit iväg till imponerande 180. Värdena gör att vi kan slappna av lite, vi behöver inte vara på helspänn och analysera minsta tecken på att något skulle vara fel. Med bättre värden är det ingen katastrof om hon skulle slå sig lite, risken att hon skulle "smitta" sig själv med kroppsegna bakterier minskar och hon blir ju såklart lite piggare allt eftersom blodvärdena stiger. 

Idag bestämde vi oss för att hitta på något. Vi är ju rätt begränsade till att hålla oss undan folk så inomhusaktiviteter (annat än hemma då) går bort. Inte så kallt ute men blåsigt så ute ville vi inte heller vara. Det fick bli skridskoåkning. Wille och J åkte, jag och Louise smög upp på den folktomma läktaren en stund och kikade. Inte det roligaste kanske, men skönt att göra något litet tillsammans och skingra tankarna.

Louise sov sedan i vagnen en stund och jag fick tid att börja packa väskan inför inläggningen. Vips tillbaka till verkligheten igen...

Tack alla ni som skriver och hejar på oss. Ingen överdrift att säga att vi behöver det. Så mycket. 

God natt.

Att vara mamma till ett barn med cancer

Från i somras vid någon av de där mardrömslika kurerna med cytostatika. Vi som just börjat vänja oss vid en Louise som hämtat sig efter kur...
 
Så var det dags. På måndag ska Louise sövas, få Metotrexat injecerat i ryggmärgsvätskan, en spruta med Oncaspar i benet och sist men inte minst en högdos Metotrexat i blodet. Hon ska därefter stanna på sjukhuset i fyra dygn.
 
Ångest. Jag har en sån ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill verkligen inte göra det här mot henne. Hela processen är så fruktansvärd med att hålla fast henne när nålen ska tryckas in i bröstet, att sitta med henne när hon försvinner iväg vid sövningen, att uppleva hur helvetiskt hon mår när högdosen gått in, alla uppvak nätterna igenom med cytostatikablöjor och kräkningar. Det går inte ens att få ner i text vad jag känner inför detta. Samtidigt, det är ju för Louise bästa, för att hon ska få en chans att överleva och växa upp. Men att behöva göra detta mot sitt barn... jag går sönder! 
 
Vi diskuterar nu här hemma om inte pappa J ska ta den här kuren med Louise. Jag vill vara med när hon sövs och vaknar, men att jag åker hem till Wille efter det. Jag är så splittrad. Louise nattammar ju ännu (min plan var att sluta i somras, men så blev hon sjuk och sedan dess har vi fortsatt trots alla komplikationer eftersom jag inte haft hjärta att neka henne). Nu har jag en önskan om att avsluta detta, och faktum är att detta bör vara ett mindre dåligt tillfälle. Men mitt hjärta går itu av tanken på att vara ifrån henne. Jag tror inte att jag fixar det. 
 
Ligger nu i sängen med en tryggt sovande Louise nära tätt intill och tankarna och känslorna far runt som en orkan inom mig. Hur ska vi göra? Vad är rätt och vad är fel? HUR ska vi orka? Hur ska JAG orka? 

Och igen...



På väg mot årets första provtagning. Kände mig först så obeskrivligt bitter, arg, förbannad på livet och allt. Men hey, det kunde varit värre. Vi är inte inlagda, och bara det är nästan värt att fira... Eller åtminstone vara tacksam över. 

Hej 2015. Då kör vi nu då. Provtagning nr 1 av årets MINST 52 st. Låt oss kicka cancer all världens väg!