17 år tillsammans

Här om dagen firade jag och J 17 år tillsammans. Det är ganska exakt halva mitt liv. Inte så lite galet att tänka på egentligen...
 
Vi har aldrig varit så mycket för att fira, och just nu är det väl inte riktigt läge för den delen heller. En promenad i solen och en fika på slottet tillsammans med barnen. Vanliga saker som betyder lite extra efter allt som hänt. Det räcker och är nog så värdefullt.
 
Prinsessan av Ekerö dricker saft och äter kakor, maaassor av kakor, på Ekebyhovs slott.



 
Vi är för övrigt inte bortskämda med avlastning och även om vi verkligen velat ha det hade det varit svårt. Innan Louise blev sjuk hade Wille bara sovit borta vid två tillfällen på 4,5 år (en av dessa gånger var natten då Louise föddes). Det är inget vi har valt själva utan det är helt enkelt så det ser ut för oss. Det händer att folk undrar hur vi orkar att ständigt vara så låsta vid barnen, men som sagt så har vi inte haft mycket att välja på och sist men inte minst så uppskattar jag tiden vi har tillsammans med barnen så mycket mer än tiden jag är iväg själv utan dem. Särskilt efter att Louise blev sjuk så mår jag nästan dåligt när jag inte är med dem.
 
Faktum är att det jag ångrar mest i mitt liv är att vi inte tog tillvara på livet och tiden tillsammans bättre innan Louise blev sjuk, innan vi tvingades in i ett liv med ständig oro för smittor, dåliga blodvärden och cellgifter. Jag saknar livet utan ständig oro. Livet innan vi tvingades vara ifrån varandra så mycket på grund av all sjukhusvistelse. Att kunna röra sig fritt och ledigt ute bland folk utan särskilda restriktioner var inget jag ens funderade över förut, och helt plötsligt har det här tagit över våra liv totalt. Och det med all rätt med tanke på omständigheterna.
 
Det jag menar är att visst, det hade säker underlättat enormt att ha en stor familj att luta sig mot, att lämna barnen hos vid läkarsamtal eller bara för något så trivialt som en middag på tu man hand. Men för oss har det inte funnits "avlastning" och vi har rott det här i stort sett helt själva ändå. Trots det är det enda jag verkligen längtat efter MER tid med barnen. Tillsammans allihop och bara ha det vanligt utan oro, utan att behöva begränsa oss.
 
Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med det här mer än att jag önskar att jag hade uppskattat livet mer tidigare. Det vanliga livet som att gå till mataffären trots förkylningstider, att få lämna barn på dagis, åka till jobbet, släppa barnen fria på ett lekland eller bara umgås med vänner trots snoriga barn. Ungefär så.
1 Jennie och Lucas :

skriven

Förstår dig så väl, levt i infektionskänslighetsbubblan där en liten förkylning kunde avgöra om vi blev inlagda på liv och död. Fysjutton att vara rädd för att åka och handla även om man inte tog barnet med sig för att vara rädd att man fick med sig nån bakterie hem. Att handsprita för glatta livet och vara isolerad hela vinterhalvåret 😔 det kommer bli bättre och ni kommer kunna återgå till ett mer normalt liv, men uppskatta det så himla mycket mer! ❤️❤️❤️

Svar: Tror inte man förstår förrän man varit mitt uppe i det. Det är så förbaskat omständigt allting! Det är först nu, över 1,5 år senare, som Louise har börjat kunna följa med till mataffären. Fortfarande är hon väldigt infektionskänslig men nu blir det i alla fall inte akut inläggning på sjukhus vid minsta lilla feber. Tack och lov! ♥
prinsessanlouise.blogg.se

2 Sarah:

skriven

❤️❤️❤️ Och grattis till era 17 år! Kram!!

Svar: Tack snälla Sarah! Tänk va, 17 år. Lite tokigt nästan. ;-)
prinsessanlouise.blogg.se

3 Sara :

skriven

Jag kan tänka precis som dig. Jag önskar att vi hade tagit tillvara på livet mer innan min man fick cancer. Tidigare har vi levt så mycket i vad som ska hända i framtiden och inte fokuserat på här och nu.

Svar: Ja just precis så. ♥
prinsessanlouise.blogg.se

Kommentera här: