17 år tillsammans

Här om dagen firade jag och J 17 år tillsammans. Det är ganska exakt halva mitt liv. Inte så lite galet att tänka på egentligen...
 
Vi har aldrig varit så mycket för att fira, och just nu är det väl inte riktigt läge för den delen heller. En promenad i solen och en fika på slottet tillsammans med barnen. Vanliga saker som betyder lite extra efter allt som hänt. Det räcker och är nog så värdefullt.
 
Prinsessan av Ekerö dricker saft och äter kakor, maaassor av kakor, på Ekebyhovs slott.



 
Vi är för övrigt inte bortskämda med avlastning och även om vi verkligen velat ha det hade det varit svårt. Innan Louise blev sjuk hade Wille bara sovit borta vid två tillfällen på 4,5 år (en av dessa gånger var natten då Louise föddes). Det är inget vi har valt själva utan det är helt enkelt så det ser ut för oss. Det händer att folk undrar hur vi orkar att ständigt vara så låsta vid barnen, men som sagt så har vi inte haft mycket att välja på och sist men inte minst så uppskattar jag tiden vi har tillsammans med barnen så mycket mer än tiden jag är iväg själv utan dem. Särskilt efter att Louise blev sjuk så mår jag nästan dåligt när jag inte är med dem.
 
Faktum är att det jag ångrar mest i mitt liv är att vi inte tog tillvara på livet och tiden tillsammans bättre innan Louise blev sjuk, innan vi tvingades in i ett liv med ständig oro för smittor, dåliga blodvärden och cellgifter. Jag saknar livet utan ständig oro. Livet innan vi tvingades vara ifrån varandra så mycket på grund av all sjukhusvistelse. Att kunna röra sig fritt och ledigt ute bland folk utan särskilda restriktioner var inget jag ens funderade över förut, och helt plötsligt har det här tagit över våra liv totalt. Och det med all rätt med tanke på omständigheterna.
 
Det jag menar är att visst, det hade säker underlättat enormt att ha en stor familj att luta sig mot, att lämna barnen hos vid läkarsamtal eller bara för något så trivialt som en middag på tu man hand. Men för oss har det inte funnits "avlastning" och vi har rott det här i stort sett helt själva ändå. Trots det är det enda jag verkligen längtat efter MER tid med barnen. Tillsammans allihop och bara ha det vanligt utan oro, utan att behöva begränsa oss.
 
Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med det här mer än att jag önskar att jag hade uppskattat livet mer tidigare. Det vanliga livet som att gå till mataffären trots förkylningstider, att få lämna barn på dagis, åka till jobbet, släppa barnen fria på ett lekland eller bara umgås med vänner trots snoriga barn. Ungefär så.

Vill ni hjälpa mig lite?


Den här blusen fanns på H&M förra året och Louise hade den i storlek 80. Det var en riktig storfavorit men den vi har är nu urvuxen. Hittar inget liknande någonstans och saknar verkligen denna i Louises garderob.

Är det någon av er läsare som kanske har den här blusen i storlek 86 eller 92 liggandes och vill sälja till mig? Skick spelar ingen större roll. :-)

Vabruari

Willes tur att vakna förkyld idag, men Louise är i alla fall piggare. Jag somnade vid 21 igår när jag skulle lägga Louise att sova och vaknade inte förrän 09 i morse till strålande sol och fågelkvitter. Skulle ju kunna ha varit hur pigg som helst idag, men tvärt om så känner jag mig som något tåget kört över. 


Ser ni förresten vad jag hittade i trädgården? 


Louise ville också se men ångrade sig när de små tårna kände hur kallt det var. Hon fick väldigt bråttom in! :-)

Nu sitter jag och försöker motivera mig själv till att bädda ner Louise i vagnen och ta en långpromenad i solen, för jag lär ju inte bli piggare av att sitta här inne och fundera...