I väntan på fortsättningen


Påskafton i strålande sol. Godis och en och annan överraskning i ägget som självaste påskharen varit och gömt i trädgården. Bästa påsken någonsin tjöt Wille, och Louise instämde kvittrande (även om hon nu inte har så mycket att jämföra med, så blev det en ganska bra påsk faktiskt).
 
Louise och "påskharen", eller danskaninen som Louise kallar den.


Påsklunch a la Louise: grillad korv och påskmust.

Målar sitt allra första ägg! Tjusigt, eller vad säger ni?


Lycka är... ;-)
 
 Påsklov och mysig sovmorgon med bästa tjejen jag vet. ♥


Stilla promenad med hittad pinne. Vi försöker och försöker, men hon är fortfarande inte så pigg på att gå. Inbillar mig till och med att hon blivit sämre.
 
 
Dagarna kommer och dagar går. Jag försöker få ihop det här hemma. Märkligt att tiden kan gå så fort samtidigt som det kan vara precis hur segt som helst.
 
Jag har lite halvmedvetet testat att pausa skrivandet här. Försökt att leva som "vanligt" och släppa tankarna om cancer och livet kring detta. Funderat och reflekterat över det som händer här och nu, försökt, men insett att livet faktiskt inte alls är som vanligt ännu. På väg är vi, men det är så mycket som fortfarande är konstigt, läskigt och bara väldigt annorlunda. Tänkt tanken att jag kanske inte ska skriva här mer, tänkt att det ska vara dags att försöka att våga lämna det intensiva cancerlivet bakom oss. Men, vi är ju inte där än hur gärna jag än vill, och att skriva här har hela tiden varit en ventil, mitt lilla andrum. Nu när jag testat att inte skriva på några dagar inser jag hur värdefullt det har varit och faktiskt fortfarande är. Så jag fortsätter skriva.
 
Louise har varit mer eller mindre konstant förkyld sedan över en månad tillbaka. Nya blodprover tas varje vecka för att följa värdena så att hon orkar med fortsatt behandling. Blodvärdena håller sig tack och lov bra såhär långt  och vi har inte behövt ett endaste besök på akuten. Fantastiskt. Helt fantastiskt!
 
Som jag skrev ovan så går det mindre bra för Louises ben. Jag upplever det som att hon blir allt mer motvillig till att gå själv. Hon klagar minst någon gång om dagen att hon har ont i benen, och allt detta ramlandet, klumpigheten och vinglandet har inte blivit bättre utan snarare tvärt om. Jag har påpekat det här vid varenda läkarbesök sedan i höstas men tycker inte riktigt att någon av de läkare vi träffat har tagit det på allvar. Och lite så är det ju, för även om det här problemen är biverkningar av cancerbehandlingen så ligger det utanför onkologläkarnas område. I alla fall, nu senast tog jag upp det här problemet igen och faktiskt var det hela två läkare som tittade på Louise och var överens om att nej, så här kan hon inte ha det. Ny remiss till fysioterapeut skickades direkt och en läkare på Q84 skulle återkomma om eventuell smärtlindring efter att fys. fått säga vad de tycker.
 
Så ja, vi fortsätter vänta. En dag i taget.
 
 
1 Lotta:

skriven

Så skönt att höra ifrån er igen💝

2 Stephania:

skriven

Glad att höra ifrån er ❤

3 Sabina:

skriven

Hon är ju så fin Louise! Och stark 💗

4 Anna:

skriven

Hej! Vad kul att få läsa om att ni mår så bra som det bara kan gå... Är hon klar med alla sina behandlingar, eller vad står på tur inom behandlingarna?

Svar: Hon beräknas få behandling till och med december i år. Hon får en dos cellgift hemma varje dag, och var 8:e vecka på sjukhus för sövning och cellgift i ryggmärgen.
prinsessanlouise.blogg.se

5 JohannaM:

skriven

Härligt att få se dig skriva igen! Har saknat dina inlägg! Din dotter är så fin ❤️

6 Sussie:

skriven

Så härligt att se henne ute på gården och leka.
Sån otrolig vilja det finns i den kroppen❣
Kram

Kommentera här: