Den ständiga berg-och-dalbanan

Vi tog tillfället och flydde barncancer-vardagen för några dagar hos vänner i Skåne. Kanske en aning kallare och mer regnigt än vad vi hoppats på, men ett välbehövligt avbrott trots allt. Barnen har lekt och lekt med sina små vänner, och vi vuxna har fått möjlighet att tänka på annat för en stund.
 
Inte alls arrangerat, inte alls... ;-)
 
Louise hänger med, på vingliga ben och med en vilja av stål.
 
Heeeela vägen upp på Stenshuvud gick hon (nästan) helt själv.
 
Och självklart inget Åhus utan Otto-glass!
 
Och hoppat studsmatta tills att vi fått släpa henne högljutt protesterande därifrån.
 
Och vem säger att strandliv bara är på sommaren? Funkar utmärkt även en iskall dag i april!
 
 
Jag har verkligen försökt släppa oro och alla mörka tankegångar, men det har visat sig vara svårt när det väl fått fäste. Jag har ända sedan Louise blev sjuk för snart två år sedan vetat att allt förr eller senare kommer att komma ikapp. Att det kan komma att kännas svårt när omgivningen förväntar sig att vi ska börja leva som vanligt och ständigt bara vara tacksamma och lyckliga över att Louise fortfarande lever. Men det är inte lätt när oron fullständigt tar över. När Louise ständigt är alldeles full av märkliga blåmärken, har svårt att gå, inte växer, när livet kantas av cellgifter, provtagning och läkarsamtal i en aldrig sinande ström. Jag drömmer mardrömmar om sjukhusliv, cancer och allt det här. Det har varit och är fortfarande en så stor del av oss och går inte att blunda för eller skaka av sig hur jag än försöker. Det är en förbannad sorg att det blev som det blev och att vi hamnade i det här.
 
Nu är vi i alla fall hemma igen. Wille har varit lite hängig några dagar men mår bättre igen. Hoppades lite naivt att Louise skulle klara sig, men hon är nu så förkyld man bara kan bli. I morse skrämde hon halvt ihjäl mig med att sitta och somna vid frukostbordet och i samma veva bli alldeles BLÅ hela hon. Slet henne ur stolen och lika snabbt som hon "försvann" kom hon tillbaka och blev sig själv igen. Resten av dagen har hon varit lite mer som vanligt, förkyld men leker och är med. I övermorgon (torsdag) är det tänkt att hon ska sövas och få cellgifter i ryggmärgen, men som det ser ut nu så kommer vi behöva skjuta på det. Igen...
1 Linn:

skriven

När man varit stark för länge i en sån situation så smäller psyket till en när man minst anar det. Jag tyckte själv att jag känt mig ok mitt i vår sorg men nu 6 månader efter flög jag ihop i en hög. Man är bara människa 💕 hoppas hon kryar på sig kvickt. Kram till er

2 Jane:

skriven

Hej, Har följt er länge men varit dålig på att kommentera tänkte bli bättre på det.
Härligt för er att kommit iväg på en tur det är viktigt för att orka med. Skriver av egen erfarenhet!!. Håller tummarna för att det ska gå bra bra med behandlingen för Louise . Vädret är ju ett riktigt aprilväder så det blir tyvärr mycket influenser mm.
Du krama om barnen från mig, och ha det så bra det går . 🎀

3 Sarah :

skriven

Fina ni! Så glad att ni kom iväg och fick lite av en paus. Men inser att det inte är lätt på något sätt. Tänker på er och hoppas både Wille och Louise kryar på sig! Kram!💕

4 Malin:

skriven

Vi o barnen saknar er så mycket redan. De förstår inte att avståndet är inte bara runt hörnet. Vardagen känns tom utan er här. 💛

5 Elin:

skriven

Kan bara föreställa mig vilken oro som gnager i er hela tiden. Förstår att det tar mycket på psyket, ingen förälder ska behöva oroa sig för allt som ni behöver tänka på!
Skickar lite kramar till er allihopa!

6 Rebecca:

skriven

Bilden när hon sitter på stranden är så himla himla fin!! <3

7 Erika:

skriven

Vad söt hon är :) <3

Kommentera här: