Men sluta nu!



Louise fortsätter att tappa hår. Jag rollar och rollar, dammsuger och rollar lite till. Det är ett under att hon fortfarande har hår kvar på huvudet med tanke på allt hår som yr. 
 
Det hade kanske varit klokt att raka av det så hon slipper besväras av att få det i munnen, näsan och ögonen. Men en liten del av mig hoppas ju fortfarande att hon ska vara en av dem som får behålla det mesta av håret kvar... 
 

Vi får se hur det blir helt enkelt. Än så länge går det att fästa en och annan rosett och vi får väl passa på så länge det går.

Mellanvecka





Känslan av att krama om och hålla sitt barn utan en massa slangar som kan fastna och åka ut. Vilken frihet! 
 
Rent formellt har den nya fasen i behandlingen inte börjat än. Hela den här veckan står Louise helt utan behandling för att låta kroppen få en chans att återhämta sig inför underhållet som börjar på måndag om sex dagar. Det känns väldigt konstig och ovant att inte behöva ge henne någon medicin. Jag går ständigt omkring med känslan av att det är något jag glömt göra och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag "fryst till" och tänkt att "shit, jag har glömt medicinen".
 

Louise känns härligt nog piggare idag än på länge. Men, håret fortsätter falla och hon har tyvärr åkt på någon allergisk reaktion mot (vad onkologläkaren trodde) Lanvis, cellgift i tablettform som hon fått i två veckor. 

Det syns inte jättebra på bild, men det syns väldigt skarpt i verkligheten. 

Men som sagt, ingen behandling den här veckan. Förhoppningsvis ger den allergiska reaktionen med sig av sig själv och värdena hämtar sig så att hon kan börja med tabletter på måndag igen.

Vi är här!


Det känns helt o v e r k l i g t att skriva det här... Den tuffa behandlingen ligger bakom oss! Nu kliver vi in i sista behandlingsfasen, som i Louise fall betyder 14 månader med liten dos cellgifter varje dag och sövning för Metotrexate i ryggmärgen endast var 8:e vecka. 
 
Återfallsrisken är 10%, men om vi utgår ifrån att Louise fixar det här så är det inga mer tunga behandlingar på sjukhus. 
 
Vi vågar inte riktigt fira. Hade lovat att vi skulle fira med tårta och allt möjligt men jag har lite svårt att ta in att vi äntligen är här. Känslan drar mer åt att vilja gråta ut av lättnad snarare än euforisk lycka. Tror vi behöver landa lite i det här. Låta det sjunka in...
 
Många timmar på Q84 med sövning, medicin och läkarsamtal. Louise somnade in i narkosen kvittrande glad, var en aning svårväckt efteråt men snart på fötter full av energi och sprudlande livsenergi igen.
 
Vilken dag...