Sjukhus X 2



Louise på läkarbesök på barnonkologen, och Wille på narkosbedömning. Ja, ni läste rätt. Wille på narkosbedömning. Mer om det strax.

Louise provsvar var bra den här veckan också. Till och med lite för bra. Hennes behandling höjs därför den här veckan så att värdena inte stiger för mycket. Louise har idag fått träffa barnonkologen A H-S (som är leukemiexpert och sektionschef på Q84). Vi diskuterade bl.a. Louises hud som inte riktigt vill hämta sig efter all tuff behandling. Fick veta att Louise troligtvis fortsätter att reagera på underhållsbehandlingen och att det inte är helt ovanligt. Vi avvaktar lite till och blir det inte bättre så får vi eventuellt försöka behandla det på något sätt. Louise verkar inte besväras just nu i alla fall, men jag är orolig att det ska bli ärr av det och att hon kan komma att besväras i framtiden. 

Vi pratade också om att Louise fortfarande har så dålig balans och att hon rör sig väldigt "omoget". A H-S fick se Louise försöka springa (hon kan nämligen fortfarande inte springa utan haltar mest) i korridoren och konstaterade rätt omgående att Louise rör sig som ett barn som fått väldigt mycket Vincristin gör. Hon konstaterade att Louise fortfarande är påverkad av de här cellgifterna och att det kan komma att sitta i länge om hon har otur. Men, att det i de allra flesta fall går över till slut. Och så var det med det. Provtagning varje vecka framöver och nästa planerade behandling (sövning med lumbalpunktion, Metotrexate i ryggmärgen) är den 28:e december. 

Min lilla busiga trollunge. 

Och så Wille... Min stora lilla kille som hamnat i andra, tredje och sista hand ända sedan lillasyster kom till världen. Han har haft en "knöl" på magen i snart tre år som till och från gjort ont. Det konstaterades rätt omgående (då, för tre år sedan) att det var ett bråck på magmunnen som troligtvis inte behövde åtgärdas så länge han inte besvärades. Men nu har han klagat lite väl ofta på den där knölen på sistone, och ett besök på VC blev till slut en remiss till ALB som i sin tur tyckte att det var läge att operera. 

Idag var det så dags för narkosbedömning, och i början av december blir det operation. Jag vet inte vem som är mest rädd, jag eller Wille. Wille har varit lite ledsen och säger att han är rädd, men vi fick träffa den mest rara, superpedagogiska narkosläkare jag någonsin träffat och hon tog verkligen hand om Wille och förklarade allt så lugnt och bra... 

Men inom mig är det ett fullständigt kaos av känslor och rädsla för allt som skulle kunna hända. Alltså, jag är livrädd! Vi har ju redan gått igenom alla möjliga tänkbara dåliga besked och jag vågar inte tro att det här faktiskt ska gå sådär bra, enkelt och friktionsfritt som det gör för alla andra. Wille ska sövas, öppnas, skäras i och sys och i mitt dumma huvud flimrar minnesbilder från Louises hemska cancerresa förbi och känslan, eller rädslan, för att allt ska gå åt skogen håller på att äta upp mig! Jag MÅSTE skärpa mig. 

För barnens skull måste jag bara skärpa mig!
1 Stephania:

skriven

❤ kram

2 Cissi:

skriven

Det dröjde länge innan Emilia kunde springa efter hon avslutat sin Vinkristinbehandling men nu springer hon utan att det syns något. Vi har dock haft hjälp hos sjukgymnasten och fått inlägg i skorna som ger stöd.
Emilia hade inte så mycket utslag i ansiktet men väldigt mycket på armarna. Till slut fick vi komma till en barnläkare som ordinerade kortisonsalvabehandling med nedtrappning och då blev det till slut bra. Dock fick vi fortsätta med mjukgörande salva. Vet inte om det är samma utslag och om man gör så i ansiktet.
Lycka till med utslagen och jag hoppas allt går bra med storebror också.
De är så söta båda barnen!
Många kramar Cissi

Svar: Tack snälla Cissi för ditt svar!Det går lite upp och ner med de där utslagen. A H-S sa att vi eventuellt kunde behöva kortison och lite antibiotika för att få bukt med det, men att vi inledande skulle försöka med bara mjukgörande. Louise har till och från varit väldigt sårig i ansiktet av sondtejpen, och jag upplever det som att utslagen och rosigheten är som värst där sonden suttit. Nu kör vi hårt med salva, och det har blivit en aning bättre. Hoppas det ska räcka.
Louise är verkligen som en stel, vaggande anka. ;-) A H-S tyckte att hon hade en karaktäristisk vincristin-gång. Hon är klumpig, extremt vinglig och ramlar verkligen stup i ett (gärna med ansiktet före rakt ner i gatan). Det känns oerhört lättande att veta att det kommer ge sig med tiden, och Louise verkar inte direkt bekymrad över att hon inte riktigt är som andra. Så jag är hyfsat lugn. Eller, ganska i alla fall. ;-)

Stor kram till dig och Emilia! ♥
prinsessanlouise.blogg.se

3 EnMormor:

skriven

Åh har tänkt så mycket på er son efter aĺlt ni gått igenom med prinsessan..

4 Linn:

skriven

Skickar massor med styrka till er. Varför är de inte bra att värdena blir för bra? Kram på er

Svar: Louise får fortfarande cellgifter som gör att snabbdelande celler (cancerceller tex) dör. Om blodvärdena blir för bra betyder det att hennes blodceller har fått växa till för snabbt och för mycket. Genom att hålla nere värdena nu säkerställer man (försöker i alla fall) att inte en endaste liten elak cell får chansen att växa till. Hoppas det blev lite klarare. ;-)
prinsessanlouise.blogg.se

5 Carolina :

skriven

Hej kära du, jag följer din blogg o tror det kommer bli bra för din prinsessa, att hon blir frisk .....:)
Brukar känna saker på mig och det tror jag verkligen :)
Förstår hur du känner inför att W skall opereras, men det är nog bara nån slags panikångest för att det varit så jobbigt med lilla L, jag har haft massa problem m min lilla flicka, helt andra saker och jag får lätt oro/panik/katastroftankar, inför saker just för att det varit så svårt...... Kramar C

Svar: Vi hoppas. Det bara måste gå bra. Jag måste bara börja tro på det också. ;-)
prinsessanlouise.blogg.se

6 Rebecca:

skriven

Kramar i massor till världens starkaste och finaste familj!💗

7 Malin:

skriven

Stora kramar till er alla från oss i Åhus ❤️❤️

8 Cissi:

skriven

Det dröjde länge innan Emilia kunde springa efter hon avslutat sin Vinkristinbehandling men nu springer hon utan att det syns något. Vi har dock haft hjälp hos sjukgymnasten och fått inlägg i skorna som ger stöd.
Emilia hade inte så mycket utslag i ansiktet men väldigt mycket på armarna. Till slut fick vi komma till en barnläkare som ordinerade kortisonsalvabehandling med nedtrappning och då blev det till slut bra. Dock fick vi fortsätta med mjukgörande salva. Vet inte om det är samma utslag och om man gör så i ansiktet.
Lycka till med utslagen och jag hoppas allt går bra med storebror också.
De är så söta båda barnen!
Många kramar Cissi

Kommentera här: