Louise julrosetter, till förmån för Barncancerfonden

Nu kan ni köpa Prinsessan Louise fina julrosetter, till förmån för Barncancerfonden.
40 kr/st inkl frakt (30 kr per såld rosett går till Barncancerfonden).
 
 
Rosetterna finns i två varianter.
Nr 1, ca 7 cm bred med en tandad klämma som sitter bra på de flesta hår.  SLUT!
Nr 2, ca 7 cm bred med en klämma som sitter väldigt bra även på lite mindre barn med tunt och fjunigt hår. SLUT!
 
Maila mig emelie@prinsessanlouise.se för beställningsinformation. Vilken succé! Alla rosetter sålda inom 24 timmar och en rejäl peng har kommit in till Barncancerfonden! Ni är ju helt FANTASTISKA! ♥

Sjukhus X 2



Louise på läkarbesök på barnonkologen, och Wille på narkosbedömning. Ja, ni läste rätt. Wille på narkosbedömning. Mer om det strax.

Louise provsvar var bra den här veckan också. Till och med lite för bra. Hennes behandling höjs därför den här veckan så att värdena inte stiger för mycket. Louise har idag fått träffa barnonkologen A H-S (som är leukemiexpert och sektionschef på Q84). Vi diskuterade bl.a. Louises hud som inte riktigt vill hämta sig efter all tuff behandling. Fick veta att Louise troligtvis fortsätter att reagera på underhållsbehandlingen och att det inte är helt ovanligt. Vi avvaktar lite till och blir det inte bättre så får vi eventuellt försöka behandla det på något sätt. Louise verkar inte besväras just nu i alla fall, men jag är orolig att det ska bli ärr av det och att hon kan komma att besväras i framtiden. 

Vi pratade också om att Louise fortfarande har så dålig balans och att hon rör sig väldigt "omoget". A H-S fick se Louise försöka springa (hon kan nämligen fortfarande inte springa utan haltar mest) i korridoren och konstaterade rätt omgående att Louise rör sig som ett barn som fått väldigt mycket Vincristin gör. Hon konstaterade att Louise fortfarande är påverkad av de här cellgifterna och att det kan komma att sitta i länge om hon har otur. Men, att det i de allra flesta fall går över till slut. Och så var det med det. Provtagning varje vecka framöver och nästa planerade behandling (sövning med lumbalpunktion, Metotrexate i ryggmärgen) är den 28:e december. 

Min lilla busiga trollunge. 

Och så Wille... Min stora lilla kille som hamnat i andra, tredje och sista hand ända sedan lillasyster kom till världen. Han har haft en "knöl" på magen i snart tre år som till och från gjort ont. Det konstaterades rätt omgående (då, för tre år sedan) att det var ett bråck på magmunnen som troligtvis inte behövde åtgärdas så länge han inte besvärades. Men nu har han klagat lite väl ofta på den där knölen på sistone, och ett besök på VC blev till slut en remiss till ALB som i sin tur tyckte att det var läge att operera. 

Idag var det så dags för narkosbedömning, och i början av december blir det operation. Jag vet inte vem som är mest rädd, jag eller Wille. Wille har varit lite ledsen och säger att han är rädd, men vi fick träffa den mest rara, superpedagogiska narkosläkare jag någonsin träffat och hon tog verkligen hand om Wille och förklarade allt så lugnt och bra... 

Men inom mig är det ett fullständigt kaos av känslor och rädsla för allt som skulle kunna hända. Alltså, jag är livrädd! Vi har ju redan gått igenom alla möjliga tänkbara dåliga besked och jag vågar inte tro att det här faktiskt ska gå sådär bra, enkelt och friktionsfritt som det gör för alla andra. Wille ska sövas, öppnas, skäras i och sys och i mitt dumma huvud flimrar minnesbilder från Louises hemska cancerresa förbi och känslan, eller rädslan, för att allt ska gå åt skogen håller på att äta upp mig! Jag MÅSTE skärpa mig. 

För barnens skull måste jag bara skärpa mig!

En sämre söndag, minst sagt




Vi hade tänkt oss en lugn och promenad i Drottningholmsparken. Möts av en massa piketbussar, tungt beväpnade poliser, militärer och slottet stängt. Vi hade ju inte på något sätt tänkt gå in i slottet, så för oss spelade det ingen större roll att det höll stängt. Men patrullerande polis beväpnade till tänderna i strövområdena i parken kändes inte bara sådär, utan faktiskt riktigt obehagligt. De finns ju där för allmänhetens säkerhet, men anledningen att de måste vara där känns allt annat än tryggt. 

Och bättre blev inte vår söndag. Louise föll framstupa med ansiktet rakt i marken och spräckte läppen så att det sjöng om det. Igen. Nu vet vi att hon har stabila blodvärden och vi behövde inte åka in, men det är ju helt otroligt att min lilla stumpa alltid ska behöva råka ut för exakt ALLT. Det blev att åka hem utan promenad och hon var så ledsen!


Fläskläppen igår kväll. Tack och lov bättre idag. 

I morgon är det dags för nya prover och på onsdag har vi läkarsamtal på Q84. Idag däremot, stannar vi nog inne.