Tisdagen den 17:e juni 2014

Skrivet om dagen då Louise fick sin leukemidiagnos, tisdagen den 17:e juni 2014:
 
 
 
"Tisdag 17 juni 2014. Ytterligare en orolig natt med hög feber. Infartskanylen strular, varje provtagning är en plåga och Louise är helt förtvivlad. Man beslutar att nålen måste sättas om och hon får emlaplåster på båda fötterna. Louise vill bara sova i famnen, och får hon bara ligga där så sover hon mest hela tiden. De korta stunder hon är vaken vill hon hålla handen, klappa mina bröst eller bli pussad i pannan. Jag vankar av och an i vårt lilla rum på Q80, sjunger små sånger och vaggar och vyssar. Bär henne i min famn som om det var det enda jag existerade för att göra.
 
Tre dagar kvar till midsommarafton, Louise allra första födelsedag. Började inse att det var på sjukhuset vi skulle komma att vara, inlåsta i en mardröm. Kände mig löjlig som tyckte att det var en så stor sak, men jag kunde bara inte släppa sorgen och besvikelsen över att det skulle bli så. Bokning av fotograf till ettårsfotot, gästerna som var bjudna, alla ballonger, girlanger, blommor, presenter som inte skulle komma till användning och måste avbokas. Ingen stor sak egentligen och totalt oviktigt i sammanhanget, men SÅ smärtsamt. Det som skulle bli en sommarsaga blev en mardröm. Minns att jag var så rädd, så rädd.
 
Under förmiddagen försökte man att sätta en ny nål men misslyckas såklart. Det gick bara inte. Man beslutar att Louise ska göra en MR på hjärnan eftersom att hon har börjat rulla, eller på något sätt krampa, med ögonen. Det beslutas att hon ska sövas för att sätta ny nål samtidigt som man gör MR på hjärnan och tar ett benmärgsprov. Läkarna är mycket bekymrade och vi får veta att de nu verkligen befarar att det är leukemi. Jag var vid det laget övertygad om att hon även hade en hjärntumör eftersom hon börjat rulla med ögonen. Att hon bara hade dagar kvar att leva.
 
Vid 14.00 sövs Louise. Jag får inte hålla henne i famnen när de söver henne, men jag håller om henne när de håller masken för hennes ansikte och hon somnar in. Gråter så att jag skakar, pussar hennes små hander och går tillsammans med J ner och sätter oss att vänta utanför uppvaket.
 
En knapp timme senare kommer hon till uppvaket. Hon hade redan börjat vakna på väg ner och var lite ledsen när vi äntligen fick träffa henne. La henne i min famn och satt sedan så tills att hon var redo att komma tillbaka till avdelningen. Hon orkade amma en liten stund för första gången på fyra hela dygn, och somnade sedan om. Mitt lilla lilla hjärta. Minns att jag bara släppte allt var provsvar hette där och då. Att hon överlevt den där narkosen och alla prover och att hon var hos mig i min famn var det enda viktiga och jag hade liksom inte en tanke på hur allt det andra skulle gå.
 
 
 
 
Klockan 18.00, tisdagen den 17:e juni 2014. Jag sitter i extrasängen inne på vårt rum på Q80. J sitter i sängen med Louise sovande i famnen. Det knacker på dörren, in kommer fyra personer. En av dem är läkaren som jag känner igen sedan tidigare, hon som kom in och berättade om misstanken om leukemi. Hon ser ganska glad ut, avspänd. Jag tänker att det är något bra som hänt, pirrar till av hopp inom mig. Med sig har hon två sjuksköterskor som jag känner igen från avdelningen, och så en fjärde som jag inte alls känner igen. De kommer in och sätter sig hos oss. Provsvaren har kommit. Tystnad.
 
- Louise har Akut Lymfatisk Leukemi.
 
Jag bara gapar. Får inte luft. Som om trycket i rummet ökade till bristningsgränsen och jag höll på att klämmas ihjäl. Det kan inte vara sant. Det FÅR INTE vara sant!"
 
--------------------------------------------------------
 
Idag har det gått ett helt år sedan Louise fick sin diagnos. Det känns som förra veckan, eller femton år sedan. Året som gått har varit helt upp och ner. Det går inte att beskriva eller förstå. Stundvis kaos och förtvivlan, men trots allt detta har det faktiskt också funnits fina stunder.
 
Louise lever, allt annat är oviktigt. Och om allt det vi kämpat så hårt för har lett fram till att vi fortfarande har henne i livet, så har det varit värt det.
1 Johanna:

skriven

Gör så ont att läsa o försöka förstå va ni fyra tvingats gå igenom. Tycker det är omänskligt o så fruktansvärt fel. Men som du skriver ett år har gått o ni har lilla kämpen Louise hos er, är ju det enda som räknas. Vi är många som tänker på er o håller alla tummar för att Louise ska pigga på sig. Stor kram till er från mig<3

2 Stephania:

skriven

Detta är så smärtsamt att läsa.. tänker på er varje dag o finaste Louise är en riktig kämpe! All kärlek o styrka till er ❤

3 Malin:

skriven

Jag kan inte läsa detta inlägg utan att de brister totalt för mig.. Det är helt igenom vidrigt att någon, spec ett barn, ska drabbad sv detta. Har precis lämnat mina skatter på dagis, båda två med sina superkompis armband! Min pojke visar stolt upp det för fröken och säger " Titta, jag har en kompis som heter louise"💕 Tänker på er, dagligen! Stor kram

4 Alexandra:

skriven

Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser detta fruktansvärda. Jag kan inte för mitt liv ana vad ni kände och fortfarande känner och får gå igenom. Det gör så ont i varenda cell i min kropp. Jag och min snart 3 åriga dotter har på oss våra superkompis armband var dag. Louise är en sådan kämpe. Jag skickar all kärlek och styrka till er. Varma kramar

5 EnMormor:

skriven

Det här är så skrämmande att läsa och se. Gör ont i mormorshjärtat när jag ser vad ni gått/går igenom...

6 mari:

skriven

Herregud så stark eran tjej är!! Och ni som föräldrar. Stor kram till er alla!!

7 Michell:

skriven

Får så ont i magen när jag läser om er resa! Ingen ska behöva gå igenom något sådant. Aldrig! Önskar och hoppas att Louise blir pigg och glad snart igen.

8 My:

skriven

Du skriver så vackert, jag blir så berörd. Kärlek och styrka till er fina ❤❤❤

9 AnsoAnna:

skriven

En stark berättelse som svider att läsa.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag berörs verkligen av det du skriver om er älskade lilla L.
♡♡♡

Kommentera här: