Fredag någon?

Jag är bra på att sprita. Mindre bra på att använda handskar...

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt... Funderar vad jag ska skriva och hur jag ska formulera alla dessa känslor. Louise är som en helt annan och jag känner inte igen henne alls. Hennes känslostormar är "all over the place" och pendlar mellan ledsen och mammig, arg och förtvivlad, en aning helt lugn, men mest bara gnällig. Jag känner mer än någonsin för att gå ut, stänga dörren och bara gå. Bort från allt det här som vi kastats in i. Barncancer. Leukemi. Oro, mediciner, smärta, krossade drömmar, begränsningar. Förstår inte hur jag (vi!) ska orka en enda dag till. Obegripligt.


Louise... Ooont, dåååligt, ooont, säger hon. Ligger i soffan och bara stirrar ut i luften. En stund senare leker hon lite på sitt rum. Sedan tillbaka till soffan. Förra natten sov hon oroligt, grät och vred sig. I natt får hon lite högre dos Klonidin men har redan vaknat kallsvettig och bara gråter. 

I morgon på morgonen får Louise sista dosen kortison. Därefter brukar det gå ganska fort för henne att bli sig själv så länge hon inte har allt för ont av Vincristin. Hoppet är det sista som överger sägs det, och det stämmer nog det. Bara måste bli en bättre dag i morgon. 

1 Malin-mamma till Minelle och Nico 💛:

skriven

Önskar man kunde skicka över lite extra energi 💗 ni är fantastiska och gör det absolut bästa ni kan av er hemska situation! Glöm aldrig bort det!!!

2 Josephine :

skriven

Hej,
Jag har följt din blogg och er kamp ett bra tag nu och jag måste skriva att du är så himla stark. Du skriver om hur trött och sliten du känner dig men ändå kämpar du/ni på ändå. Du fortsätter blogga och att få ner sina känslor till ord är oftast lättare sagt än gjort.

Det jag ville få sagt var att du verkar ha en sån enorm inre styrka och den lyser igenom på din blogg och den ger alla oss andra också hopp om morgondagen.

Tack för att jag som läsare får vara med på er resa!

Svar: Tack. ♥
prinsessanlouise.blogg.se

3 Stephania:

skriven

Skriver massa ord som jag sedan raderar. Har följt er kamp länge och ofta blir jag helt golvad av dina inlägg. Vill peppa och stötta med hittar inte orden. Är så ledsen för att ni går igenom detta - att någon ska behöva gå igenom detta. Skrivit det förut, men ni är skälet till att jag och min man skänker pengar till barncancerfonden varje månad. Önskar jag kunde göra mer. All kärlek och stryka till er. Tänker på er! ❤

Svar: Tack snälla. Jag har läst alla dina meddlanden, och även om jag inte svarar så vill jag att du ska veta att de betyder massor. ♥
prinsessanlouise.blogg.se

4 Rs:

skriven

Kortison, ja man tappar förståndet.. Men du är bra som tänker att det är därför, det är kortisonet som tar bort ditt barns vanliga personlighet, men att det kommer bli bättre när sista tabletten tas. Håll ut och varmaste kramar!

Svar: Pust, ja! Jag brukar vara bra att tänka att det går över, det är en kort fas och det är inte hon utan medicinen som bråkar och stökar. Men jag känner hur det blir allt svårare att hålla fokus och motivationen i styr. Jag orkar inte på samma sätt och har så svårt att samla mig...
Fasar även för intesifikationen som börjar i september. Hur gick det för er? Du behöver verkligen inte svara, men varför uppgraderades ni till int.risk?

Tänkt mycket på er och hoppas att ni fått njuta iaf litegrann av sommarlov!
prinsessanlouise.blogg.se

5 Rs:

skriven

Hej igen. Int pga t-cells ALL. Jag fasade också inför int 2, men det gick mycket mycket mycket bättre än vad vi tänkt. Inte alls lika mycket biverkningar som första gången. Håret glesades ut men långt ifrån allt tappades. Han hämtade sig snabbt efter, och nu månad 19 ca är han och ser han ut som vanligt. Tränar, äter, växer osv. Han blir säkert ännu mer "vanlig" när han slutar med alla cellgifter, men just nu känns han makalöst bra. Louise har alltid varit fin, men jag förstår att det känns extra fint nu när håret börjat växa och hennes riktiga jag börjar titta fram. Det kommer det göra mer och mer.
Om du har mer frågor så kan jag maila dig, svarar gärna på saker ni undrar.

6 Anneli:

skriven

Aj, dina stackars händer! Hoppas ni snart får bättre och lugnare dagar hemma!!

Det är så fantastiskt fint att ni kan få hjälp och stöd föräldrar emellan som i kommentarerna ovan!! ❤️

Kram

Kommentera här: