Ingen återkoppling


Igår tyckte jag mig ana att Louise var något vit om läpparna och tungan. Försökte titta i munnen men eftersom hon i n t e var på humör så kunde jag inte se så mycket. Idag tycker jag att det är ännu vitare och mer tydligt vitt på insidan av läpparna och inne i munnen. Ringer såklart Q84 för att höra om det kan vara svamp och vart vi ska vända oss. De hade mycket att göra idag och i morgon och på måndag skulle det visst vara helt överfullt så vi kunde troligtvis inte komma in för en kontroll, men de tog mitt nummer och en läkare skulle ringa upp mig lite senare idag...
 
Ingen ringde.
 
Så jaha? Betyder det då att det inte är farligt med svamp i munnen när man behandlas mot cancer? Eller glömdes vi bort? Hann de inte med? Ska jag ringa vårdcentralen istället? Invänta feber?
 
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Hjälp!

 
 
Finns det någon av mina läsare som har tid och kunskap att hjälpa mig lite med bloggen?
 
Jag har försökt få ihop det men lyckas inte... Jag skulle på något sätt att Louises insamling till Barncancerfonden, Louise Superkompisar och min Instagram gick att se och på ett enkelt sätt klicka sig vidare till från bloggens förstasida. Har dock inte tiden eller kunskapen att lösa det själv.
 
Så, vet ni någon som ni tror skulle kunna hjälpa mig med det här, maila mig gärna på emelie@prinsessanlouise.se ♥

Fredag någon?

Jag är bra på att sprita. Mindre bra på att använda handskar...

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt... Funderar vad jag ska skriva och hur jag ska formulera alla dessa känslor. Louise är som en helt annan och jag känner inte igen henne alls. Hennes känslostormar är "all over the place" och pendlar mellan ledsen och mammig, arg och förtvivlad, en aning helt lugn, men mest bara gnällig. Jag känner mer än någonsin för att gå ut, stänga dörren och bara gå. Bort från allt det här som vi kastats in i. Barncancer. Leukemi. Oro, mediciner, smärta, krossade drömmar, begränsningar. Förstår inte hur jag (vi!) ska orka en enda dag till. Obegripligt.


Louise... Ooont, dåååligt, ooont, säger hon. Ligger i soffan och bara stirrar ut i luften. En stund senare leker hon lite på sitt rum. Sedan tillbaka till soffan. Förra natten sov hon oroligt, grät och vred sig. I natt får hon lite högre dos Klonidin men har redan vaknat kallsvettig och bara gråter. 

I morgon på morgonen får Louise sista dosen kortison. Därefter brukar det gå ganska fort för henne att bli sig själv så länge hon inte har allt för ont av Vincristin. Hoppet är det sista som överger sägs det, och det stämmer nog det. Bara måste bli en bättre dag i morgon.