Sjukhusbarn



Jag vet inte i vilken ände jag ska börja i. Vilken dag det blev igår! Jag måste säga att Wille på alla sätt och vis är tapper, men modig är han då inte och vi får hoppas att han slipper opereras fler gånger i sitt liv. Mitt stackars stora lilla hjärta. Trots fantastiskt tålmodig personal blev det inte lätt och Wille stretade och protesterade för glatta livet. Till sist fick de (med lika delar list och tvång) spraya honom med catapresan (Klonidin, samma smärtlindring/lugnande som Louise fått när hon haft som mest ont). Först då kunde de söva honom och få in honom på operation. 

Ombytt och vinkar av mamma och lillasyster innan operation. 

Operationen gick till slut väldigt bra och tog inte mer än ca 45 minuter. Pappa J satt vid hans sida när han vaknade efter narkosen.




Vid 15 var allt klart och Wille var redo att gå hem. Men vi hann inte mycket längre än till korridoren innan Wille blev alldeles vit som ett lakan om läppar och ansikte och vi fick hjälpa honom tillbaka in på ett rum. Han viskade att han hade ont och mådde illa, så det fick bli ytterligare lite mer smärtstillande och vila i ett par timmar.


Vi blev därför kvar på sjukhuset och Louise som den vana patient hon är for fram som en virvelvind och pratade och flirtade med sköterskor och narkosläkare. Hon drog upp tröjan och visade glatt upp sin lilla port-a-cath och förklarade förtjust för alla som ville höra att "nålen botta!" och "Linn bott den" (Linn jobbar på onkologen). 


Medan Wille fick vila lite till fick jag tid att prata med läkaren som sövde Wille och det visade sig att han även sövt Louise vid något tillfälle. Frågade ut om den där catapresan-nässprayen, och fick veta att den bla används på Neonatalavd. och med andra ord fungerar alldeles förträffligt även på små barn. Tänkte på alla de gånger vi med våld satt sonden på Louise utan att ha haft något lugnande att ge. Nu kommer Louise inte behöva sond något mer (peppar peppar), men jag tänker ändå lyfta det med Q84 så kanske barn i framtiden slipper gå igenom samma trauma som Louise fått göra vid den där förb. sondsättningen. 

Till slut tröttnade också Louise på att vara på sjukhus. Det är ju trots allt inte särskilt roligt. Det är fantastiskt att hon orkar protestera, men alltså... haha! Jag har faktiskt glömt hur yvig en tvååring kan vara. Louise har varit så lugn och spak i 1,5 år och plötsligt orkar hon både hitta på bus OCH vara motsträvig. 

Nu väntar några dagars vila för Wille. Jag var orolig för hur vi ska få honom att hålla sig lugn och still så att inte stygnen går upp, men han har varit väldigt trött och stillsam idag så jag tror inte det kommer bli så svårt trots allt. 
1 Anna:

skriven

Alltså du skriver bara så underbart. Ärligt, krasst, öppet och härlig humor. Beskrivningen av Willes frånvaro av mod är helt underbar.

Svar: Jag tycker jag var ganska diplomatisk. ;-) Haha!
prinsessanlouise.blogg.se

2 Sarah:

skriven

Så glad att det har gått bra!! Hoppas att ni får en mysig och lugn helg nu! Kramar💞

3 Anna:

skriven

💖💞💕💓💖💗

4 Rebecca:

skriven

Fina barnen!❤

Kommentera här: