ALB tur och retur. Igen!



Natten till måndag sov Louise från 19.30  till 9.30. Oroligt och gnälligt visserligen, men oj så trött hon är. Dessutom sov hon ytterligare två timmar på eftermiddagen idag, så det märks verkligen att hennes blodvärden inte är på topp. 
 
 
Det blev några timmar på Q84 idag. Först en omgång Rocephalin, och så provtagning och en lång väntan på provsvar. 
 
Värdena  visade sig i det närmaste oförändrade från igår, förutom trombocyterna som stigit upp till 50 och Louise slapp transfusion idag. Så skönt! Crp lågt och Louise är fortsatt feberfri så vi kunde dra nålen, packa ihop och åka hem. Lagom till eftermiddagstrafiken visserligen, men det går att stå ut med nu när vi faktiskt fått komma hem.
 
I morgon får Wille gå tillbaka till skolan och så får vi bara hoppas att nästa infektion låter sig dröja. Har vi tur kan det bli en liten utflykt för oss till helgen. En liten överraskning till barnen som bl.a. Barncancerfonden håller i. 
 
Vi får se.

Snabba vändningar... Permission!



Ingen feber sedan i natt, liten stegring av de neutrofila (immunförsvaret) och crp på 5. Bra! Mindre bra är trombocyterna som är nere på 38 (ska ligga någonstans 150-400), HB nere på 84 (bör vara 100-150 och blodtransfusion ges vid 80). 
 
Förutom lite svajiga värden så är hon trött, blek och väldigt snorig. Hon har fått Tazocin (antibiotika) intravenöst i natt och i morse och vid lunch fick hon även Rocephalin (också intravenös antibiotika). Därefter fick vi gå hem på permission men har kvar rummet och Louise har portnålen kvar. I morgon ska vi tillbaka till sjukhuset så får vi se hur läget är då.
 
Nu ska jag försöka bota min smått obeskrivliga huvudvärk med lite Alvedon och kaffe. Kanske blunda en liten stund också om Louise kan tänka sig gå med på det. 

Q84



Lite efter ett i natt fick vi komma upp till... Q84! Hurra! Det är helt fullt på exakt hela sjukhuset så vi fick ett rum på vår hemavdelning. Av alla de gånger vi åkt in och ut på akuten med Louise så har vi endast vid ett tillfälle tidigare fått läggas in på Q84. Annars har det varit alla möjliga olika avdelningar här på sjukhuset, alltid med olika personal, olika rutiner osv. 

Att få komma till Q84 med personal och rutiner som Louise och vi föräldrar känner innebär så mycket mera lugn för oss. Att det tillhör undantagsfall att vi får komma till vår hemavdelning och dessutom tvingas att ständigt och jämt gå via akuten gör mig galen av ilska, men det är en helt annan historia som jag bara inte orkar röra i just nu. Snart, men inte just nu. Nu ligger allt fokus på Louise, att hon ska må bättre igen så att vi kan få åka hem.