Upp och ner



Strax efter 13 hade droppet med Metotrexate gått klart, och jag passade på att smita ut en stund, ta en paus och lite senare i kväll iväg på ett möte. Louise är kvar på sjukhuset med pappa. 
 
Louise kämpar på. Ingen feber men något förhöjd temp på ca 37,7 grader och väldigt, väldigt ynklig. Enligt rapport från pappa så har hon varit med och lekt litegrann i alla fall. 
 
Nu kan vi bara vänta och se hur det går. Prover är tagna för att se om det är någon infektion som gör henne dålig. Det kan ju faktiskt vara så att hon bar på något litet som inte brutit ut, men att när cellgifterna gick in orkade kroppen inte stå emot längre. 
 
Jag ändrade planerna om att sova hemma i natt. Kan inte slappna av när Louise inte mår bra. Eller om jag ska vara ärlig så skulle jag A L D R I G överleva om det skulle hända henne något och jag inte var där. 
 
Nu ska jag dock slå ihjäl någon timme innan mitt möte. Görs väl bäst med kaffe och bulle, eller hur?
 
 

Totalhaveri!



Louise har gråtit, ålat, vänt och vridit hela natten och vaknade upp med 38 grader feber. Toppade det hela med att kräkas ner sig själv och mig totalt. In med gallskrikande och febrig dotter i duschen för att snabbt spola av cytostatikaspya, sanera mig själv och sängen...
 
Sitter nu här intill Louise som sover i sin vagn. Vill bara gråta. Vad sjutton är det som händer? Så här kraftigt har Louise inte reagerat på cytostatika sedan hon var som allra sämst förra sommaren. Om det nu är cytostatikan hon reagerar på... Funderar på vad vi kan ha gjort, varför hon är så dålig. 
 
Vill inte tänka på hur det här kan utveckla sig. Är dessutom så snurrigt trött efter den här natten och jag har svårt att tänka klart. Ska lämna över till J och försöka komma ut en stund. Wille är iväg på utflykt med syskonstödjaren, så han slipper sitta här i alla fall. 
 
Ursh. Det här började ju allt annat än bra. Snälla, säg att det inte blir värre nu.
 

Dag 1


Metotrexatedropp som ska gå i 24 timmar.
 
Nyvaken efter narkos och laddar med juice.
 
Och somnar om...
 
Än så länge går det bra. Louise har varit uppe och lekt en liten stund, ätit soppa och tittat på barnprogram. Nu sover hon igen. Trodde att hon skulle reagera på att ha fått tillbaka sonden, men hon verkar inte bry sig nämnvärt än så länge. 
 
Tröttis!
 

Jätte jätte jätte trött! ;-)

Annars är det sig likt här. Samma dammiga fönster och slitna möbler, många välbekanta ansikten men också några nya barn och lite ny personal. 
 
Nu ska vi bara ta oss igenom de här dagarna. Längtar redan ut...