Måndagskänslor


Ut på tur - jättesur!

- Jag vill bara se coool ut mamma! Som en ninja!


Efter en massa tjat och bönande gav Wille med sig och ställde upp på att ta en bild på mamma och lillasyster (han är en ninja, eller en skattletare, såna fotograferar inte, det gör fotografer, ninjor är för coola för sånt). Ha ha ha! 

Bilderna är från igår. Måste än en gång påminna mig om hur "bra" vi har det som kan vara hemma. Svårt, för att inte säga omöjligt, att slappna av när man vet att exakt precis när som helst får hon feber och vi måste åka in. 

Idag var en sån dag när obehagskänslan ligger och lurar. Det är något med Louise som inte känns ok. Lite tröttare, lite gnälligare. Tempat otaliga gånger, men ingen feber. Ingen påtaglig smärta, inga sår eller andra konstigheter. Hon är bara inte sig själv riktigt.

Ett steg i taget






5 skedar gröt är bättre än inga skedar gröt. ;-)

Känns så dystert. Måste påminna mig om hur bra det är nu jämfört med förrförra veckan när hon låg inlagd. Nu sitter hon ju faktiskt här och är med. Det som har varit det har varit och kommer aldrig mer igen. Måste blicka framåt, ett steg i taget.

Städryck



Städning i vår bostadsrättsförening idag. Samma sak vår och höst. Jag har varit med på varenda en sedan vi flyttade hit för fyra år sedan med undantag för i våras då jag var med Louise på sjukhuset i vad vi då trodde var njurbäckeninflammation. Det visade sig senare vara leukemin som spökade redan då...

Jag var inte ute särskilt länge idag för Louise började protestera rätt omgående. Hann i alla fall röja det värsta och ställa undan alla sommarsaker som vi ju aldrig fick använda i år. Brukar alltid sörja att sommaren är över och känna en smula ångest över att slänga mina blommor, klippa ner sommarväxterna osv. Idag kändes det bara befriande. Langade pelargonerna så att sjöng i containern. Tack och adjöss skitsommaren 2014. Kommer inte sakna dig ett dugg! 

Tomt och kalt, redo för vinter.

Hade förträngt att kortisonet kan ge humörsvängningar. Tänkte väl lite naivt att det nog inte märks så mycket på en ettåring. Trodde heller inte att det kunde gå så fort för biverkningarna att dyka upp, men idag har Louise varit som förbytt och jag funderar på om det inte kan vara kortisonkänningar ändå. Hungrig ska man tydligen kunna bli också, men det är hon dessvärre inte...



Och när jag ändå är igång så måste jag bara visa den här fina tavlan som Louise fick i våras, inte långt innan hon blev sjuk. Hann aldrig rama in eller spika upp den då, men nu fick den äntligen komma upp. Louise älskar den! Pekar ivrigt varje gång vi går in i rummet, vinkar och säker heeeei! Så gulligt att jag smälter.

Tycker Louise ser så blek ut. Riktigt mörk under ögonen. Ringde Q84 för att höra om vi kanske skulle lägga nästa blodprov redan i morgon, men de tyckte vi kunde vänta tills på måndag eftersom HB låg fint så sent som i förrgår. Hoppas att de har rätt...