Ett steg fram, två steg bak



Louise matvägrar. Bubbelvatten och te är det enda hon vill ha. Har försökt locka med alla hennes favoriter, men hon vägrar. Har försökt med både sondnäring och majsvälling i sonden, men hon spyr tills att det bara kommer galla. Är rätt övertygad om att hon mår illa av cytostatikan, plus att den nysatta sonden säkert irriterar. 

Räknade att hon idag har fått behålla motsvarande ca 100 kcal. Jag får panik! Hon har ju precis gått upp lite i vikt, men fortsätter det så här har hon snart tappat allt. 

I övrigt är hon inte alls sig själv. Hon mår inte bra, är väldigt trött och stillsam. Orkar leka och busa kortare stunder, men annars är hon hängig. Egentligen inte så konstigt med tanke på hur lite hon äter, men oron över att det ska vara något allvarligt på gång går inte att skaka av sig. Det är helt overkligt vad hon ska behöva gå igenom, att hon ska behöva må så här dåligt. Mitt lilla barn...

Fy fan, vilken dag

Vad blev det av denna lördag?


1,5 timmes promenad i ett becksvart Haga med tårarna sprutandes.


4 timmars väntan på avdelningen på en medicin som glömts bort att beställas och en sond som ingen tycktes vilja sätta.

Det enda positiva med den här dagen är att den snart är slut och aldrig, aldrig, aldrig mer kommer igen.