Men sluta driv med mig cancerjävel!!!


Efter en SJUKT lång dag på Q84 hinner vi bara innanför dörren hemma innan jag märker att Louise känns varm. Tempar och tror ni inte, TROR NI INTE HON HAR FEBER?! 38,8! 

Ringer in till avdelningen med gråten i halsen och meddelar situationen. Och ja, det är sant, vi måste in till akuten omedelbart eftersom febern är hög och hon har 0,3 i neutrofila. 

Observera handspriten i mugghållaren och ytdesinfektionen på väskan. Lattemamma är SÅ passé, sprit är det nya svarta!

Så nu sitter vi här igen. Eller står rättare sagt. Jag vägrar vidröra något här och STÅR UPP tills dess att vi får komma till en avdelning. Louise sover efter en lång och jobbig dag och SOM jag önskar att jag fick ta allt det jobbiga och låta henne sova vidare, men nu måste hon istället gå igenom hela helvetet med att sätta ny nål, provtagning osv. 

Mitt hjärta, mitt stackars lilla hjärta.




Det blev en heldag, igen!


Smärtstillande. Egentligen epilepsimedicin men lindrar även vid nervsmärta. Efter att ha läst på fass.se känns det rätt olustigt att ge någon på 14 månader detta. Fast å andra sidan, vad tusan känns inte olustigt i allt det här?
 
Det blev inget av proverna från stick i fingret nr 2 och nr 3. Blodfetterna (en biverkning av Oncaspar, sprutan i benet) var så höga att de störde ut allt det andra. Istället fick vi till slut emla porten och sätta nål och ta proverna den vägen. 
 
Det blev med andra ord en dag med många, många tårar. Louise har så tydligt ont och Alvedon fungerar verkligen inte alls, så nu har hon fått något som heter Neurontin. Blodproverna kom tillbaka och visade som väntat på att hon behövde blod, men också att hon inte kommer att kunna få vare sig Xaluprine eller Oncaspar förrän värdena hämtat sig. Hennes Neutrofila vita blodkroppar var dessutom lägre än i förrgår så det var mycket som inte var på topp, tyvärr.
 
Jag som var så känslig för sånt här. Är inte rädd för någonting förutom just sprutor och blod. Nu är det plötsligt vardag, och även om jag fortfarande undviker att titta direkt på när de sticker och kopplar på blodet, så håller jag inte på att kräkas vid blotta tanken längre.

Louise ligger helt utslagen på mig. Sover oroligt, gnäller och vrider sig lite och vill absolut inte bli flyttad på. Hon får blod just nu och så får vi åter igen se vad som händer sedan. Skulle vara skönt att åka hem, men är hon så här dålig kan vi lika gärna stanna här. Nu tror jag att hon piggnar till av att få blod, men som sagt så har jag ju haft fel förr. Minst sagt.

Samma, samma.




Louise vaknade säkert en gång i timmen hela natten. Vill inte amma, vill inte ha vatten, vill inte bli buren, vill inte höra sång, vill inte bli klappad, vill inte sova. Alvedon totalt verkningslöst. Till slut gråter vi ikapp och jag vet bara inte vad jag ska göra. 

Vi är på Q84 sedan 09.00. Louise har fått lämna blodprov, det första blev misslyckat och nu hoppas vi att prov nummer två och nummer tre blev mer lyckat. Mer svårstucket idag så det blev två extra stick. Tror att hon kommer behöva påfyllning av blod, för hon är väldigt blek om läpparna och jag tycker blodet såg väldigt ljust ut. 

Efter att ha gråtit så att hon till slut kräktes sover hon nu på mig. Det är som att falla ner i den djupaste avgrund att se henne må så dåligt igen och minnesbilder från de där fasansfulla första veckorna efter cancerbeskedet kommer tillbaka. Försöker sysselsätta mig med att leta på nätet efter vinterkläder till barnen, men det går omöjligt att koncentrera sig när katastroftankarna virvlar i huvudet.

Första september i morgon. Det var den sommaren det. Fy fan vilken sommar. Fy.